4450 MATHILDE WIGERT

4450 MATHILDE WIGERT-ÖSTERLUND 1873-1943

”Frötunaläktaren i Rasbo kyrka”

olja, pannå (inglasad) 55x46 cm

signerad ’M. Wigert-Österlund 1938’

text a tergo: ”Gåva till C. Bernadotte på 50 årsdagen 1940

Från Rasbo Församling”

PRIS: 5 900:-

Proveniens: konung Oscar II:s sonson, Carl Bernadotte greve af Wisborg, Frötuna gård

Litteratur: Christina Backman ”Mathilde Wigert-Österlund – en Upplandskonstnärinna”

Upsala Nya Tidning 830426 (artikel med anledning av 40-årsminnet av Mathildes död)

Målningen ”Frötunaläktaren i Rasbo kyrka” är avbildad i artikeln.

Christina Backman ”Mathilde Wigert-Österlund 1873-1943”

C-uppsats, höstterminen 1982

Upsala universitet, Konstvetenskapliga institutionen

s 40-44

Under rubriken ”Kyrkointeriörerna” beskrivs konstnärinnans intresse för denna speciella

motivkrets och den goda kritik som målningarna erhöll av konstkritiker som Ragnar

Josephson, August Hahr och Stig Carlbring:

”Kyrkointeriörerna blev alltmer till Mathilde Wigert-Österlunds speciella kännetecken,

i synnerhet efter den första svåra sjukdomsperioden och fram till hennes död… Det är

betecknande att nästan det första motiv hon målade då hon 1936 åter kände sig för-

mögen att börja arbeta var interiören av Uppsala hospitalkyrka. De övriga motiven är

från Uppsala domkyrka och från Rasbo. Konstnärinnan deltar nu i de av Uplands konst-

förening anordnade utställningarna i och utanför Uppland och alltid säges lika positiva

saker om hennes kyrkointeriörer. Stig Carlbring inför en vandringsutställning: ”Dess-

bättre finns också några oförlikneliga toppar. Dit hör Mathilde Wigert-Österlunds av en

gripande emotionell spänning präglade kyrkointeriörer, koloristiska mästerstycken med

en nerv och en känsla som återigen kommer en att undra om denna sensibla målarinna

egentligen hittills fått den plats i nutida svenskt måleri som bör tillkomma henne.” Även

hos den konstköpande publiken blev dessa dukar en framgång, de flesta såldes ganska

snart.”

Mathilde Wigert-Österlund beskriver själv arbetet med kyrkointeriörerna i ett kapitel i

boken ”Vox”:

( Mathilde Wigert-Österlund ”Vox”, AB Seelig & C:o, Stockholm 1926, s 201-203)

”Årens skimmer över guldets glans söker jag finna. Kyrkans själ förkroppsligad i dess

offercentrum, dess predikostol. Söker tyngden i dess flygande rörelse. Dunklet i den

ljusa glansen. Det lysande i det mörka. Balansen. Den trånga inramningen. Ytornas spel

mot varandra. Varma och kalla färgers sammansmältande.

Ormande penseldrag för att få fram guirlandrörelserna. Små fasta korta för ytans bryt-

ning. Därav rörelse, liv. Punkter för glansdagrarna.

Den yttre konturen ser jag aldrig. Kan icke finna den beskrivande linjen, som utgör be-

gränsningen av en yta. Hur många gånger har jag icke försökt. Men den flyr alltid undan.

Flyter in i ytorna. Och så blir det brottningen mellan de olika färgfigurerna. Deras tange-

rande. Deras smältande in i varandra. De olika vinklar, segment och linjefragment, som

väga emot varandra.

Förut nådda resultat bryr jag mig ej om. Arbetar i en sorts feberyra. Kölden, eftertanken,

kritiken kommer sedan. Piskrapp äro de. Jag vrider mig i självkritikens skärseld.

Men möjligheten att nå en enda liten gnista ger mig en smula skaparfröjd. Alltid försöker

jag flaxa litet med vingarna. Men man är ju så jordbunden. Så tryckt intill marken. Om-

ständigheterna hålla en fast. Gripa en i manken. Jorden drager, suger.

Och så sitter man där som förut. Med tomma händer. Tomt hjärta och kalla tankar.

Hänförelse, det är den som felas. Glöden. Jublet. Var vill du den skulle komma ifrån

bland alla dessa negativa tankar som pressa ner en? Magnetiskt dras man dit neråt.

Men man reser sig åter. Himlen finns där ovan. Och dit lyfter man sina knäppta händer.

Himlen – möjligheten – den gröna stigen. Kärnan. Livskällan.

Det är Himmelen, som Kristus visar sina efterföljare. Himlen som med sina molnvågor

omsluter dem. Det är svårt måla. Dagrarna vilja bli för ljusa. De måste hållas efter. Be-

mästras. Kristi befallande gest skall vara mild. Mildhetens Konung var han. Mild, men

ändå majestätisk. Konungslig var han i sin ödmjukhet. Jag får honom för jordisk. För

människolik. Mera strålande skall han vara. Mera lysande. Så är det lärjungarna. För-

färade och förundrade sluta de sig samman. Modet, det bärande modet felas dem ännu.

Jag får dem för ihopgyttrade. Alltför opersonliga i sin personlighet.

Så är det själva charen. Omöjligt! Jag kan icke få den tung nog. Den flyger för mycket.

Där finns ej nog stabilitet. Ej tillräcklig fasthet. Taket, det skall bara hänga däröver. En

tyngd, en press. Men det skall hållas undan. Och guldet skimra klart. Pelarna, en samling

grå bönknippen med sina kapitäl som krön. Där bakom aningen, dallrandet av andakts-

möjligheterna.

Vad jag skrapat, målat och skrapat igen. En kretsrörelse är det. En zick-zackrörelse. Ett

svalans svingande mot Höjden. Alltmera sugande bli vingslagen. Allt större kretsar om-

spännas. Höjder och dalar omslutas. Alltmera brinnande blir längtan till det över – bakom.

Till ett skådande in i Helgedomens innersta hemligheter.

Böjd av sökandet efter Evighetslampan är man. Tärd av livets kyliga gråhet, som fjättrar

en i vardaglighetens gyttja. Luft, spännvidd är vad som behöves. I vad form? Man vet

det icke.

Färg behöver man. Levnadsglöd. Hur skapa trons verk i en atmosfär av otro? Ljus och

mörker. Liv och Död. Det svarta och det vita. Livets innersta betingelse är rörelse, mot-

sättningar. Klanger emot varandra. Brottningar. Upptornande. Nertagande. Harmonier.

Dissonanser. Antitesernas inbördes förhållande. Ernående av drömmens sökta fasthet

och bundenhet. Dess livsprincip.”

4451 MATHILDE WIGERT-ÖSTERLUND 1873-1943

”Kyrkointeriör (Bro, Gotland)”

olja, duk (lagning) 57,5x67 cm

signerad ’M. Wigert-Österlund’

utförd 1917/18

PRIS: 5 300:-

Litteratur: Christina Backman ”Mathilde Wigert-Österlund 1873-1943”

C-uppsats, höstterminen 1982

Upsala universitet, Konstvetenskapliga institutionen

s 42-43

”Den första kyrkointeriören målades 1904 i Helge And på Gotland: grönskan som

skymtar genom en fönsterglugg är det enda som lyser upp i mörkret där en mäktig

pelare dominerar kompositionen. Efter ”La chapelle de la Sainte Vierge” i Semur

1907 är det åter på Gotland som konstnärinnan skildrar en kyrkointeriör: ”Martebo

kyrka” 1911, och sedan dröjer det till 1917/18 då ”Den blå orgelläktaren” (Hejdeby),

”Ekeby”, ”Bro kyrka” och ”Hablingboportalen”, alla på Gotland, tillkommer, samt

några motiv från St. Peters i Lödöse 1917 och Gävle kyrkas portal samma år.

Kritiken bemötte kyrkointeriörerna mycket positivt. I april 1919, då makarna Öster-

lund exponerade i Gummesons konsthandel, behandlar Nils Wollin de utställda

Gotlandsmotiven utförligt och prisar särskilt ”färgens rika anslag”. Han fortsätter:

”Det är synnerligen svårt att måla av ett tektoniskt monument – Det blir lätt alltför

känslobetonat och samtidigt för fult återgivet. Men Mathilde Wigert-Österlund tycks

av de här utställda arbetena äga förståelse för det rätta lagom. Hon släpper aldrig kon-

takten med det konstnärliga och mäktar ge det väsentliga i stämningen.”

4452 MATHILDE WIGERT-ÖSTERLUND 1873-1943

”Skiss till Den vita kalken”

olja, duk på pannå 41,5x35,5 cm

signerad ’M.W-Ö.”

utförd 1917

PRIS: 6 500:-

Proveniens: Gösta Björklunds samling

Utställd: ”Mathilde Wigert-Österlund”

Konsthallen, Upsala 28/9 – 12/10 1969

katalognummer: 24

Litteratur: Christina Backman ”Mathilde Wigert-Österlund 1873-1943”

C-uppsats, höstterminen 1982

Upsala universitet, Konstvetenskapliga institutionen

Skissen till Den vita kalken är avbildad på uppsatsens framsida.

På sidorna 54-56 beskriver författarinnan ingående den slutliga målningen:

”Unik i Mathilde Wigert-Österlunds produktion är ”Den vita kalken”. Det är en gan-

ska liten tavla tillkommen i mitten på 1920-talet vid en tidpunkt då konstnärinnan

dels upplevde den svåra brist på förståelse som både ”Vox” och hennes omfattande

kampanj för att förbättra de sinnessjukas villkor mötte hos såväl allmänheten som

myndigheterna, dels målade sin svit av gravvårdar i Uppsala domkyrka: ”Johan III:s

grav”, ”Katarina Jagellonica” I och II och ”Oxenstiernska gravkoret”.

I konstverkets mitt lyser den vita kalken som ett utropstecken mot en svart bakgrund.

Ytan den står på är täckt med en svart duk, till höger om kalken ligger en bok i halv-

franskt band och ett radband med röda och bruna pärlor, på motsatta sidan ligger en

liten aftonväska i rött, gult och grönt siden. Bakgrunden visar sig vara en svart schal

med en bård i samma röda, gröna och gula färger, lätt draperad på sidorna så att kom-

positionen ramas in. Ljuskällan är endast vagt antydd och tycks ligga till vänster, dess

uppgift är att framhäva den vita porslinskalken. I övrigt saknas skuggor och dagrar var-

för rumsskildringen blir lika vag. Något väldefinierat djup finns inte i denna tavla, ett

vanligt drag hos konstnärinnan. Själva kalken är omsorgsfullt målad i olika valörer och

med detaljerna väl utformade, de andra föremålen är skissartat antydda. Vissa kompo-

nenter: aftonväskan och schalens mönster, skulle mycket väl ha kunnat målas med fing-

rarna, det har ju antytts att hon ibland använde en sådan teknik. Allt som allt råder ingen

tvekan om att det är på den vita kalken emfasen ligger.

Bildens motiv har en tidlös prägel. För den invigde som känner igen föremålen är den en

sinnebild för en viss själskamp i konstnärinnans liv. Vad är det då för föremål? Kalken

av kinesiskt 1700-talsporslin hade använts som nattvardskalk i Åby kyrka strax norr om

Kalmar innan den hamnade hos Mathildes morbror Alfred Backman, där hon såg den för-

sta gången 1902. Under 1910-talet bad hon många gånger att få se på kalken och att få

måla den och blev överlycklig då hon äntligen fick låna den. Samtidigt fick hon låna den

antika sidenschal som bildar bakgrunden. Aftonväskan var hennes egen och likaså rad-

bandet. Vad boken beträffar tänker man sig gärna en bönbok eller bibel men den är fak-

tiskt förvillande lik hennes eget inbundna exemplar av ”Vox”.

Symboliken torde vara tämligen klar. Den svarta färgen som dödens och det ondas färg,

vitt såsom livets och det godas, det eviga livets färg. Valet mellan det frivola och världs-

liga symboliserat av aftonväskan balanseras av allvaret hos radbandet som katolicismens

symbol och bönboken – eller om det nu är ”Vox” – som symbol för kampen för de under-

trycktas rättigheter. Redan i april 1895 hade hon givit uttryck för en sådan valsituation i

sina ”Reflexioner”: ”Jag har en brinnande längtan efter något ädlare, något bättre, än vad

jag hitintills funnit i världen. Jag har sökt det där vissa överallt, i olika slags arbete, i kon-

sten… i människans sällskap och kärlek, men vad jag finner tillfredsställer mig ej eller

blott till en del. Jag vet var det finnes, det är i religionen, o jag skulle så gärna vilja helt

hänge mig däråt, men det är så mycket i världen som drager mig bort från det eviga och

jag är så svag, så svag… Och så finnes det så mycket i kyrkorna och hos prästerna, som

förefaller mig så betänkligt bristfälligt och detta plågar mig oerhört.” ”Vita kalken” hade

länge planerats, det finns ingen anledning att tro att inte det år 1895 skrivna skulle känts

lika aktuellt 30 år senare. Aftonväskan: världen, människans sällskap och kärlek; bok och

radband: präster och kyrkor; kalken slutligen, nattvardskalken står här för den rena Reli-

gionen, lidandets, försoningens och kärlekens religion.

”Den vita kalken” för tankarna till vissa holländska 1600-talsstilleben. Det finns en typ

som är synnerligen vanlig: en glaspokal dominerar kompositionen vari också ingår frukter,

ibland ostron, en kniv, en klocka med kedja, en servett konstfullt draperad på ena sidan.

Bakgrunden är vag eller innehåller ett antytt draperi. Till samma kompositionstyp hör Va-

nitasstilleben där en dödskalle, flärdens musikinstrument eller pärlband och någon allvarlig

volym ingår. Mathilde Wigert-Österlund hade ju rest på kontinenten och besökt åtskilliga

tavelgallerier och var förvisso väl förtrogen med motivtypen. Hennes egna något stela kom-

position betonar ett val och det som står över alla val medan holländarnas komposition är

mera konstfull, asymmetrisk och snarare påpekar ett faktum: alltings förgänglighet.

”Den vita kalken” hade en djup personlig signifikans för sin upphovsman. Knappast av-

sedd för försäljning, ställdes den dock ut vid en ateljéutställning 1928 där den hängdes

bland gravvårdar och kyrkointeriörer framför ett bord täckt med en vacker duk med två

antika ljusstakar på så att det starkt påminde om ett altare. Tavlan skänktes sedermera

till en nära vän och förtrogen.”

I en artikel i anslutning till öppnandet av minnesutställningen på Konsthallen

1969 beskriver konstnärinnans kusin Pierre Backman bakgrunden till skapandet

av ”Den vita kalken”:

(Pierre Backman ”Mathilde Wigert-Österlund – människan bakom verket”

Upsala Nya Tidning 690927)

”När Mathilde Wigert Österlund gick ur tiden 1943, hade hon nått 70 års ålder. Man

skulle tro att hennes efterlämnade produktion då skulle vara ganska omfattande, men

så är inte alls förhållandet. Den torde stanna vid knappt ett hundratal dukar och här-

röra från några jämförelsevis korta perioder i hennes liv. Det finns emellertid ett par

genomgående drag i detta ett halvt sekels produktion – allt är starkt präglat av en på-

taglig romantik, som man ibland kan frestas kalla den ensamme drömmarens och som

utan tvivel har sina rötter djupt i ett jagat människosinnes sökande efter livets mening

och frid på jorden. Att Mathilde Wigert Österlund ända från tidiga ungdomsår brotta-

des med de eviga gåtorna och sökte deras läsning i den kristna religionen var väl för-

dolt för de flesta av hennes vänner och konstnärskamrater, men det är dock fullstän-

digt visst och säkert.

Det är inte utan grund hon i sin senare produktion gång efter annan återkommer till

Den vita kalken i oljemålningar och collage – kalken, lidandets, försoningens och

kärlekens symbol. Redan som mycket ung flicka hade hon mött sin första skakande

chock här i världen, en chock, som med all säkerhet kom att för alltid avgörande på-

verka hennes inställning till livet och döden. I en liten almanacka från 1885 har hon

med några ord givit uttryck åt sin fasa och förtvivlan inför de tragiska scener hon

just bevittnat under den bekanta olyckan utanför Grand Hôtel och dåvarande Pal-

meska huset i Stockholm. Det var den gången Kristina Nilsson från hotellets bal-

kong sjöng för en oöverskådlig folkmassa och byggnadsställningar utanför Palmeska

huset började rasa över de tätt packade människorna nedanför. Många trampades

ner och klämdes ihjäl.”

Mathilde har senare återgivit händelsen i boken ”Vox”:

(Mathilde Wigert-Österlund ”Vox”, AB Seelig & C:o, Stockholm 1926, s 121-122)

”Det är höst. Vi äro åter i Stockholm. Kristina Nilsson skall sjunga för allmänheten från

sin altan på Grand Hôtel. Mamma och moster taga mig med sig ut. Många människor

samlas. Alltför många. Det blir en fruktansvärd trängsel. Man kan icke röra en lem. Vi

höra ett enda utdraget: Ih- -i –i –i –i –i. Så föras vi bort av folkmassorna. Lyftas. Bäras

bort. Panik uppstår. Människor kastas omkull. Trampas ner. Somliga falla i Norrström.

Andra rädda sig upp på lyktstolparna. Hastigt bildas en vall av sårade, döende och döda.

Vi kastas ner bland dem. Klämmas allt djupare ner. Man trampar på oss. Drar i oss. Klö-

ser oss. Under mig ligger en döende kvinna. Bedjande ser hon på mig. Men omöjligt, jag

kan icke göra något till hennes räddning. Ligger själv som i ett skruvstäd. Kväves. För-

tvivlad ropar jag: ”Hjälp, jag är ett barn, hjälp, jag dör.” Påminner mig så sommarens ope-

ra, och på samma melodi som avslutningskören börjar jag sjunga:

”Jag dör

Jag dör

Jag dör!”

Plötsligt drar sig folkmassan undan. Jag reser mig snabbt, lyfter upp mina följeslagerskor,

tar min klädsamma hatt, som fallit i knät på en död kvinna. Och så med blodiga anleten

och trasiga kläder, lyckas vi tränga oss ur folkhopen.”

4453 MATHILDE WIGERT-ÖSTERLUND 1873-1943

”Menu”

akvarell och tusch, 21x15 cm

signerad ’M. Wigert 94’

PRIS: 1 100:-

Proveniens: Gösta Björklunds samling

4454 MATHILDE WIGERT-ÖSTERLUND 1873-1943

Läsande flicka

blyerts, 29x22 cm

signerad ’M.W’

(även teckning a tergo: ”Spegling i lugnt vatten”

tusch, 16,5x12 cm, osignerad)

PRIS: 900:-

Proveniens: Gösta Björklunds samling

4455 MATHILDE WIGERT-ÖSTERLUND 1873-1943

Man med pipa

blyerts, 22x15 cm (fläck)

signerad ’M. Wigert Skattungbyn Juli 99’

PRIS: 500:-

Proveniens: Gösta Björklunds samling

Litteratur: Christina Backman ”Mathilde Wigert-Österlund 1873-1943”

C-uppsats, höstterminen 1982

Upsala universitet, Konstvetenskapliga institutionen

s 16

”Somrarna 1899 och 1900 är hon med någon av de kvinnliga kamraterna i Dalarna:

det förra året i Rättvik där hon tecknar den gamla allmogebebyggelsen och stora och

små masar, samt i Nås. I Säter ritar hon av altaruppsättningen i kyrkan, hennes första

bevarade kyrkointeriör.”

4456 MATHILDE WIGERT-ÖSTERLUND 1873-1943

Ornamentstudie

tusch, 15x29,5 cm

signerad ’Mathilde Wigert’ samt betitlad ’efter gips’

PRIS: 900:-

Proveniens: Gösta Björklunds samling

4475 MATHILDE WIGERT-ÖSTERLUND 1873-1943

Komposition

blandteknik, collage (dubbelsidigt) på bibelblad, 15,5x9 cm

osignerad

sjukdomsarbete, utfört på 30-talet

PRIS: 1 200:-

Litteratur: Christina Backman ”Mathilde Wigert-Österlund 1873-1943”

C-uppsats, höstterminen 1982

Upsala universitet, Konstvetenskapliga institutionen

s 60

”Då Mathilde i mars 1934 intogs på Ulleråkers sjukhus ”Fick ej gå ut så att jag ej kunde

måla. Fick ej oljefärger”. Hon prövade då vad hon själv kallade akvarellskisser och relief-

målningar. Varför hon inte fick tillgång till oljefärger är oklart, kanske kunde hon inte

hantera dem, de torkade ju långsamt och lämnade fläckar. Det är dock tydligt att man

här uppmuntrade henne att sysselsätta sig med ”textilt arbete” och med vattenfärger

och collage. Dessa senare bestod av blad ur bibeln, tårtpapper, påskfjädrar, någon kulört

bild från en fruktpåse. Kanske hade hon inte tillgång till annat material än vad besökande

hade med sig, kanske var det en del av hennes uttryckssätt. Många av dessa små tavlor

innehåller också akvarellerade teckningar ofta inom det rutnät av linjer som kanske sym-

boliserar hennes känsla av både fysisk och psykisk instängdhet. Långt efter hennes död

inköpte Uppsala Landsting, 1967, Dubbelmotiv, ett tvåsidigt collage, för 1 500 kronor.

Under konstnärinnans livstid betraktades de däremot med misstro.”

4476 MATHILDE WIGERT-ÖSTERLUND 1873-1943

Komposition

blandteknik, collage (dubbelsidigt), 13,5x8 cm

osignerad

sjukdomsarbete, utfört på 30-talet

PRIS: 1 200:- SÅLD

4477 MATHILDE WIGERT-ÖSTERLUND 1873-1943

Komposition med rutmönster

blandteknik, 30x22,5 cm

osignerad

sjukdomsarbete, utfört på 30-talet

PRIS: 1 500:-